Friends

Kompisar,

när man är vuxen och inte kan dela klubba eller gunga eller leka i skogen

hur blir man kompisar då?

Jag tycker verkligen om att bli kompis i vuxen ålder!

Jag kan välja om jag VILL bli kompis, jag måste

inte bli kompis om jag inte vill!

Konstigt resonemang?

Nja det tycker inte jag, när man var liten hängde man bara

 med, även om det inte var rätt, rättvist, rättvisemärkt, ja ni vet,

man ville inte hamna utanför.

När jag började 7.an hade jag inga bästa kompisar, alla hade någon,

SIN bästis, jag hade många kompisar men ingen som var min, bara min,

 nu när jag tänker tillbaka var jag nog rätt ensam. Tur var att min storasyster

gick på samma skola, då hade jag iallafall henne att springa till när

det blev läskigt, fast ibland vågade jag inte det för hon gick i några

klasser över mig och hon hängde med dom coola tjejerna och killarna! Lyllo! (jag fick ofta

vara med henne och hennes kompisar efter skolan, tack fina storasyster för att jag fick vara lite kompis med dina coola kompisar)

Jag lärde mig tidigt att "se om mitt eget hus" vilket jag är ytterst tacksam

 för idag, jag anpassar mig snabbt finner mig i de flesta situationer och jag känner mig trygg i mig själv!

Vart vill jag komma med detta,

jo, jag måste inte umgås med folk jag inte kommer

överrens med, någon som snackar skit, eller som helt enkelt inte

 passar mig, jag kan välja!

Jag älskar verkligen mina vänner som jag har idag,

jag kan verkligen prata med dom om allt, vissa mer, vissa mindre,

man anpassar sig efter nivån på sitt umgänge,

alla behöver vi stöd, värme och omtanke, jag har massor att

ge och jag får massor av er mina underbara vänner.

OCH jag har massa mer plats för nya vänner,

så kom och gunga med mig.....