Råndjur...

Ljuva tider,

efter en härlig, lång sovmorgon blev det årets första frukost på uteplatsen,

solen strålade och kysste lite färg på mitt vinterbleka nylle.

Vi bakade scones, kokade ägg, fixade kaffe och juice, hämtade

skönaste solstolarna och bara

njöt av en ljuvlig stund i lugn och ro.

Stefan hade såklart ingen ro att sitta här och slöa så han gick in och kollade på trav,

 jag hämtade en bok,

Vinteräpplen- än så länge är boken sjukt tragisk och hemsk men samtidigt  

så är den vacker och berörande.

Jag satt ute från 12.30 till 17.15 mitt ansikte har nu intagit en grisrosa/röd nyans,

ja, jag är nöjd.... *hrmf*

Stefan stack iväg på hockeyavslutning

 och jag tyckte att det var dags att gå in,

när solen gick i moln var det inte så varmt ute längre, jag

var konstigt nog supertrött, hade ju inte gjort någonting på hela dagen.

Jag la mig för att läsa lite mer men jag somnade..

skulle bara vila lite...

2 timmar senare vaknade jag och var helt förvirrad

tur att jag inte bokat upp något ikväll för efter den tuppluren var jag helt sänkt.

Vet ni förresten varför det heter tupplur?

Jag tror att det är för att man lurar tuppen på lite mer sömn när han galer sig hes i ottan!

In i vardagsrummet gick jag och blev helt livrädd för det var något utanför fönstret, något gråbrunt, lurvigt och stirrande...

Den glodde, jag glodde, vi stirrade på varandra en stund sen var det som att vi hade

en tyst överenskommelse om att vi hade stirrat klart på varandra, den gick åt ett

håll och jag åt ett annat.